Mifforadio

Nancy Delic, Claes-Erik Sivre och Balint Marton

En gång tipsade Britt om ett gäng i Malmö som kallar sig för Miffo och som gör TV- och radioprogram. Det är två killar och en tjej, alla är handikappade. När jag såg dem på TV första gången rann tårarna på mig. Jag tänkte "det här ska Lena och jag ta tag i". Sen började det roliga och vi mejlade till dem och frågade om vi fick komma och intervjua dem. Vi fick svar direkt och de skrev att vi kunde komma med en gång. Men vi ville ha lite tid på oss att skriva frågorna. Sen satte vi igång och nu ligger vi bra till, vi ska bara träna lite först.

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal.

- Hej, det här är från Miffo, sa en röst.
Jag kliade mig i huvudet och tänkte "var nu lugn Gilbert".
- Får vi ställa några frågor, sa rösten.
- Ja, det får ni, svarade jag.

De sa att de höll på med ett radioprogram som skulle handla om evigheten. Det tyckte jag var bra. Jag förklarade att om man är ensam i ett hus så kan det kännas som en evighet. Och evighet för mig är att sakna en tjej.

Det var en sån jädra massa frågor om evigheten att jag inte kommer ihåg dem nu. Det var så mycket. En fråga var alldeles för svår att jag sa att jag inte kunde svara på det.

Efter samtalet ringde jag till Lena och skrek rakt ut. Jag trodde knappt att det var sant. Lena sa att de hade ringt till henne också. De hade spelat in våra samtal och delar av det kommer i radio, jag tror att det blir nästa söndag. Jag kände en sådan gladhet, det var magiskt.

Vi kommer att åka till Malmö och träffa hela gänget i verkligheten. Jag har ju bara sett dem på TV. Sen ska vi skriva om mötet i bloggen, jag frågade dem om det var ok - och det var det.

Här är en tidningsartikel om Claes-Erik i Miffo: Skånskan.se

Vårstädning i kolonin

Varje år träffas alla i koloniområdet och städar och gör snyggt. Om man inte ställer upp får man böta 100 kronor.

I lördags var det dags igen. Vi träffades först vi klubbstugan. En i styrelsen skulle avgå så vi valde en ny. Överste Leif berättade att vi skulle ta kanterna på gräsmattorna och räfsa. Vi fixade gången utanför vår stuga och jädra vad mycket folk det var längre bort! Alla hjälpte till och det blev bra. Men efteråt körde någon med bil precis där vi räfsat. Det får man göra om man ska lämna saker vid sin stuga, men inte annars. Vi ska hålla lite koll.

Efter arbetet grillade vi korv vid klubbstugan. Jag tror jag åt fyra. Sen öppnade de komposten och alla gick dit med sitt skräp, det var lång kö.

Det är mycket bra med vårstädningen. Till hösten slipper vi städa för de ska anställa en person som ska jobba sex timmar varje dag på området.

Nytt i kolonin

Den nya spisen och altanen

 

Det här blir så bra!
 

En god vän till mamma och mig har hjälpt oss att bygga en altan. Vi började redan förra året att fundera på det och nu slog vi till. Han satte fyra armeringsjärn på utsidan av altanen och vid dem har vi redan planterat växter - ni ska få se, det kommer att bli så fint! Sen ska vi sätta humle där, vi kanske ska få två plantor av Pia och Rickard.

Vi kommer att äta frukost på gamla altanen och sen middag och kvällsmat på den nya. Och så kan vi sola oss. Den nya altanen är så stor att vi kan vara 20 personer där, eller fler tror jag.

Vi har också köpt en ny spis. Där kan vi grilla korv, kött, fisk - ja, nästan allt! Vi grillade i går och det gick åt. Den står på plattor och vi ska mura fast den så att ingen jäkel tar den. Man kan inte elda med ved i den utan man får ha kol. Det blir bra!

Transafarin inställd

Det blev ingen transafari.

Det var en kall och ruggig dag, och det regnade. När vi stod och väntade på den stora båten kom en bil med en liten gummibåt på släp. Han som körde sa att planerna hade ändrats. Det var så dåligt väder att de inte kunde köra den stora båten över Hammarsjön. Istället skulle vi åka den lilla gummibåten.

Men då tänkte jag: "Icke, sa Nicke!". Det blev rena kalabaliken och jag vägrade. Jag ville aldrig sitta i den lilla båten! Både mannen och Lena försökte övertala mig. Men sen såg Lena att jag var ledsen och att tårarna var nära. Då stöttade hon mig och satte inte mera press på mig. När vi cyklade hem var jag både arg, ledsen och förbannad.

Jag berättade det för mamma och hon förstod mig. Hon skrev och krävde pengarna tillbaka. Det hade inte stått någonstans att man skulle använda den lilla båten. Jag tycker att det var dålig information. De svarade att jag inte fick pengarna tillbaka. Men istället får jag och Lena en ny resa en annan dag. Det fastnade jag direkt för. Det var mycket bättre även om vi inte får se några tranor. Nästa år kommer vi att åka buss dit istället.

Jag var så arg innan men nu tänker jag inte på det längre. Lagt kort ligger, brukar man ju säga. Och jag är glad att vi har fått en ny resa, det är jag faktiskt.