Margareta är borta

Margareta var en vän till mamma och mig. En dag fick hon ont i bröstet och åkte ambulans till sjukhuset, det är jättelänge sedan. Mamma berättade att Margareta inte kunde andas eller nånting och att hon fick en mask över munnen. De kollade med kamera på allting i kroppen och sen sa doktorn att det var cancer. Mamma sa att hon hade kunnat leva året ut. Men hon dog i förra veckan.

Mamma ringde precis när jag skulle äta en korv. Hon frågade: "vill du ta farväl av Margareta?". Och då sa jag "ja, det vill jag". Lotta var hos mig då och hon ville ge mig en kram. Men jag var så uppstirrad, "jag måste iväg", sa jag. Då sa Lotta: "du ska inte cykla när du är så uppstressad". Så hon körde mig till sjukhuset i sin bil.

När jag kom dit var Margaretas familj där och hennes kompisar Birgitta och Susanna. Mamma och jag gick in till Margareta för att säga adjö, men då var hon redan död. Hon hade en fin klänning på sig men jag tyckte inte att håret var så snyggt, jag hade velat kamma henne. Det var fint där, jättefint var det.

Det var inte så svårt för mig för jag har sett så mycket när jag jobbade på äldreboendet i Hammar. Men det var svårt för att det var Margareta. Jag rörde vid henne. Mamma frågade: "ska jag gå ut", och då kom tårarna. Men jag vågade inte vara kvar ensam, då hade jag brutit ihop totalt. Jag hade bölat, så det var bra att mamma var där. Sen hämtade HS-service mig och körde mig hem.

Margareta var på min vernissage och då beställde hon en tavla av mig. Hon betalade tavlan men var sen så dålig, så nu kommer hennes dotter Ida att få den istället.

Nu är Margareta död och jag måste få ut mina känslor, det har inte sjunkit in än. Margareta hade ett hetsigt humör men sen blev allt bra. Hon brukade spela kort med mamma och då var jag med, jag hjälpte henne att vinna. Men nu kan jag inte det längre, det blir ett tomrum!

När det blir begravning ska jag lägga en bild på mig själv på kistan. Egentligen hade jag tänkt lägga tavlan som hon beställde av mig, men jag har tänkt om. Det är trist att hon inte hann få tavlan, hon hade ju ändå betalt den.

Det är ett tomrum för mig. Jag kan inte glömma henne. Jag är så van vid att hon alltid gjorde en nattarunda på Sommarro, hon jobbade där som sjuksköterska. Margareta var en vän för mig.

En natt efter att hon hade dött drömde jag att hon stod vid min säng och sa: "hej Gilbert!". Hon såg helt vanlig ut, hon bara stod och tittade på mig. Jag blev inte rädd, för det var ju hon. Det var en bra dröm och det sa jag också till mamma. Då sa mamma: "ja, då var det Margareta, hon ville säga adjö till dig". Det tror jag med.

Margareta var en bra vän, hon var toppen faktiskt. Man fattar inte det riktigt.