Runo dog för sju år sedan

Jag kommer ihåg när min kusin Runo dog. Det var en solig dag. Jag spelade biljard och solen sken rakt på mig. Tre gånger faktiskt.

Britt och mamma hade åkt med Runo till sjukhuset och inne på akuten ramlade han ihop. Då skrek de: "ta hand om honom!". En sköterska visade dem upp till avdelningen.

Mamma ringde till mig. Och så ringde hon en gång till. Men sen ringde hon inte mer. När hon kom hem till mig såg jag direkt på henne att Runo var död. Det kändes så tufft.

På begravningen hade jag med mig mina vänner och utan dem hade jag ramlat ihop. Efter begravningen var vi i Fornstugan i Tivoliparken, det var Runos önskan.

I tisdags var det sju år sedan han dog. Britt, mamma och jag var vid graven. Vi hade fika med, vi satt lugnt och stilla. Sen bjöd Britt på mat hemma hos henne. Mamma stannade till klockan sex men jag var kvar en bra stund till.

Nu har jag bearbetat sorgen efter Runo och det känns som att han är med mig hela tiden. Det är en bra känsla.