Min kompis Lennie dog den 13 juni. Han var som en bror för mig. Lennie bodde jättelänge på Sommarro. Han klarade sig nästan själv och hade bara hjälp av hemtjänsten.
Det började med att personalen märkte att han åt mindre, och sen hittade de honom i badrummet när han hade ramlat. Jag sa till dem att "händer det något med Lennie så måste ni lova att säga till mig". De lovade det.
En dag berättade någon för mig att han bodde på Christiansro. Han hade blivit så dålig att han hade fått flytta dit. Ingen hade sagt något till mig, och det gjorde mig ledsen. Han bodde på fjärde våningen och jag hälsade på honom sedan varje dag. Han hade blivit så smal och satt i en rullstol. Jag fick kontakt med två i personalen som jag kände förtroende för och de lovade att ringa om något hände. De fick mitt telefonnummer. Sista gången jag träffade honom hängde huvudet på honom och han var alldeles liten.
En dag ringde de till mig när jag satt och tittade på TV. Då hade Lennie redan åkt in till sjukhuset med ambulans. Jag hade inte hört ambulansen. 10 minuter senare ringde de igen och sa att jag skulle gå upp där han bodde. När jag kom dit tog de in mig på ett rum och berättade att Lennie var död, hjärtat hade stannat. Det var som om de hade släppt en bomb i huvudet på mig. Fan, han var ung! Han skulle fylla år den 7 juli, det är en söndag. Världen är liten.
Jag har inte kunnat gråta efter hans död. Jag känner att jag behöver träffa prästen Lena snart, hon har semester och jag vet inte hur länge. Lena lyssnar på mig, jag tror att hon tar in vad jag säger. Kanske hon säger till mig: "Du måste gå vidare!". Men hur fan då!!!
Jag har kontakt med Lennies pappa. Jag vill inte ha några grejer efter Lennie men vill vara med när askan ska spridas. Sen måste jag gå vidare i livet, det måste jag.
Jag gav en ros till två i Lennies personal och sa att de hade gjort ett bra jobb, och det ville jag tacka dem för. Jag kramade den ena och sa: "du ska ha tusen tack för att du har tagit hand om Lennie".
Jag har sagt att när jag blir riktigt gammal vill jag bo på Christiansro, då vill jag bo på fjärde våningen där Lennie bodde.
Ja, Gilbert de är så ledsamt, Lennie var en fin kompis och som Du också skriver, som en bror för Dig.....Kram Mamma
SvaraRaderaDet känns bra att vi är igång och bloggar igen. Jag har saknat det! Och du hade så mycket att berätta att jag knappt hann med att skriva. Det handlade om något sorgligt denna gång, det är fint att du kunde sätta ord på det du känner.
SvaraRadera