Mina bokplaner

Lena ställde några frågor om mina planer att ge ut en bok:

Varför vill du ge ut en bok Gilbert?
Svar: Jag vill berätta för andra handikappade om mig. "Se här har ni en person med handikapp som lever ett bra liv. Jag har kämpat och mått dåligt i mitt liv, men idag mår jag bra faktiskt, det gör jag". Det är det jag vill berätta om!

Hur ser dina bokplaner ut?
Svar: Jag ska söka pengar från olika fonder så att jag har råd att ge ut boken. 

Hur tänker du göra reklam för boken?
Svar: Jag vill informera på olika mötesplatser, hos kommunen, polisen, brandkåren, ambulansen. På ungdomshem och fängelser kan jag säga: "Varför sitter ni här? Skriv en bok! Jag har lyckats - det kan ni också!".

Hur kommer du att känna dig när boken är klar?
Svar: Det kan inte beskrivas! Lycka! Jag kommer att vara stolt och glad för allt jobb jag har lagt ner på boken.

Vad vill du göra med pengarna du tjänar på din bok?
Svar: Jag vill ut och resa i världen. Sen kommer Lena och jag att skriva bok nummer två om resorna. De böckerna ska handla om hur det är att resa när man är handikappad.

Vad händer nu?
Svar: Nu tar jag en paus från bloggen för att lägga ner hela min själ på arbetet med boken. Men jag tror jag börjar blogga igen till sommaren, för då är det så mycket roligt som händer.

Mina tankar om kärlek

Det är så tråkigt att bara vänta in en tjej, jag blir så trött på det och det är snart att jag vill ge upp.

Jag hade en dejt för ett tag sedan. Men när hon sa att hon var gift tänkte jag "jaha, där rök den chansen". Jag vet inte varför hon ville träffa mig, det är ett frågetecken i huvudet. Hon kunde sagt från början att hon var gift och då hade vi inte bestämt något.

Jag lärde mig en hel del av det, men det tog lite tid att komma tillbaka.

Och så har jag skrivit till en tjej på nätet. Hon skrev att hon har assistent nästan hela dagarna så hon har svårt att hinna träffa någon. Jag känner att det inte kommer att stämma. Hon ville ha en vän men jag tror inte att hon ville träffa mig.

Kanske jag går vidare och söker på nätet, jag ger inte upp.

Det är lite jobbigt att inte ha en tjej. Man ser att alla är ihop, men handikappade har inte någon. Men det stämmer kanske inte riktigt för en gång såg jag ett par som var ihop och båda var handikappade. Det gör mig lite gråhårig. Kanske där är en tjej till mig en dag, då blir de andra nog avundsjuka.

Jag vill ha kärlek. Mamma har sagt att hon vill se att jag är ihop med en tjej nån gång.

Kärlek är för mig att må gott tillsammans. Då kan jag känna lugnheten. Det är viktigt för mig att känna mig lugn.

När Lena kom hem till mig för nån vecka sedan såg hon på mig att det var något. Hon haffade direkt att jag var nere. Då cyklade vi till café Fantasi och hon bjöd mig på glass. Det kändes bättre när vi ätit glass och pratat. När man pratat om motgångar känns det bättre efteråt.

God Jul

Jag vill önska alla som läser min blogg en God Jul och ett Gott Nytt år!

Bloggen kommer igång igen nästa år, det blir nog en torsdag tror jag.

Julhälsningar från Gilbert

Tina var min ledsagare

Jag träffade Tina för några veckor sedan. Tina var min ledsagare för flera år sedan, hon var den bästa. Det var roligt att träffa henne igen. Men vi missförstod varandra så hon stod och väntade vid café Fenix och jag stod vid café Fantasi, och då skrattade vi för vi är två kålsupare båda två.

Håret har växt på henne sedan jag träffade henne förra gången, och så har hon mognat till sig. Hon sa till mig att jag också har mognat till mig. Hon märkte att jag har förändrats, och det tycker jag är bra.

När hon var ledsagare åt mig brukade hon följa med till biljarden. Hon var alltid med på tisdagar och på slutspel.

Det är roligt för mig att ha ledsagare för då kan man göra olika saker. Annars är man låst. Tina är den bästa ledsagare jag har haft faktiskt. Vi kommer att ha kontakt med varandra, för livet.

Jag har träffat henne flera gånger på stan och en dag träffade jag henne på Sommarro. Då fick jag hennes telefonnummer och en kram.

Margareta är borta

Margareta var en vän till mamma och mig. En dag fick hon ont i bröstet och åkte ambulans till sjukhuset, det är jättelänge sedan. Mamma berättade att Margareta inte kunde andas eller nånting och att hon fick en mask över munnen. De kollade med kamera på allting i kroppen och sen sa doktorn att det var cancer. Mamma sa att hon hade kunnat leva året ut. Men hon dog i förra veckan.

Mamma ringde precis när jag skulle äta en korv. Hon frågade: "vill du ta farväl av Margareta?". Och då sa jag "ja, det vill jag". Lotta var hos mig då och hon ville ge mig en kram. Men jag var så uppstirrad, "jag måste iväg", sa jag. Då sa Lotta: "du ska inte cykla när du är så uppstressad". Så hon körde mig till sjukhuset i sin bil.

När jag kom dit var Margaretas familj där och hennes kompisar Birgitta och Susanna. Mamma och jag gick in till Margareta för att säga adjö, men då var hon redan död. Hon hade en fin klänning på sig men jag tyckte inte att håret var så snyggt, jag hade velat kamma henne. Det var fint där, jättefint var det.

Det var inte så svårt för mig för jag har sett så mycket när jag jobbade på äldreboendet i Hammar. Men det var svårt för att det var Margareta. Jag rörde vid henne. Mamma frågade: "ska jag gå ut", och då kom tårarna. Men jag vågade inte vara kvar ensam, då hade jag brutit ihop totalt. Jag hade bölat, så det var bra att mamma var där. Sen hämtade HS-service mig och körde mig hem.

Margareta var på min vernissage och då beställde hon en tavla av mig. Hon betalade tavlan men var sen så dålig, så nu kommer hennes dotter Ida att få den istället.

Nu är Margareta död och jag måste få ut mina känslor, det har inte sjunkit in än. Margareta hade ett hetsigt humör men sen blev allt bra. Hon brukade spela kort med mamma och då var jag med, jag hjälpte henne att vinna. Men nu kan jag inte det längre, det blir ett tomrum!

När det blir begravning ska jag lägga en bild på mig själv på kistan. Egentligen hade jag tänkt lägga tavlan som hon beställde av mig, men jag har tänkt om. Det är trist att hon inte hann få tavlan, hon hade ju ändå betalt den.

Det är ett tomrum för mig. Jag kan inte glömma henne. Jag är så van vid att hon alltid gjorde en nattarunda på Sommarro, hon jobbade där som sjuksköterska. Margareta var en vän för mig.

En natt efter att hon hade dött drömde jag att hon stod vid min säng och sa: "hej Gilbert!". Hon såg helt vanlig ut, hon bara stod och tittade på mig. Jag blev inte rädd, för det var ju hon. Det var en bra dröm och det sa jag också till mamma. Då sa mamma: "ja, då var det Margareta, hon ville säga adjö till dig". Det tror jag med.

Margareta var en bra vän, hon var toppen faktiskt. Man fattar inte det riktigt.

Med kompisar på O´Learys

Jag, Lotta, Lena, Ralf och Lisa gick till O´Learys en kväll. Vi hade bestämt att vi skulle träffas där klockan sju. Ralf och Lisa åkte tåg från Malmö. Det var jätteroligt att träffa dem igen.

Jag åt godaste hamburgaren, det var inget fel på den. Jag blev verkligen mätt. Den var så stor att Lotta fick hjälpa mig att dela den. Och så var det pommes frites till.

Det var fint på O´Learys men Lena  tyckte att ljudet var för högt för hon satt precis vid en TV-skärm där de visade en hockeymatch. Hon gillar inte sport.

Ralf och Lisa gick lite tidigare för de skulle med tåget. De berättade sen att tåget hade gått sönder i Lund så Lisas man fick åka och hämta dem.

Det var faktiskt en fin kväll, det var det!

Min vernissage

Jag har länge pratat om att jag vill ha vernissage för att visa mina tavlor. Lotta känner en på Sommarro som vi hade möte med och vi bestämde att jag fick låna ett rum till vernissagen en fredag, lördag och söndag.

Vi började i god tid. Jag fick en nyckel till rummet för de litade på mig. Jag ställde mina tavlor på ett långt bord och vid varje tavla fanns en liten text som beskrev motivet, det hade Lotta och jag skrivit tillsammans. Jag visade 13 tavlor som jag målat.

Lotta visade också några tavlor som hon gjort, och så var där två tjejer till som hon känner.

Vernissagen varade från klockan två till fyra och på fredagen var det rena rusningen när vi öppnade dörren, alla bara rusade in. Vi la ihop 50 kronor var och köpte cider, jordnötter och salta pinnar som vi bjöd på.

Jag sålde alla mina tavlor och så fick jag åtta beställningar. Det är faktiskt jättebra! Och jag fick blommor, blommor och godis. En som bor här på Sommarro gav mig en kram också.

Jag var helt slut efteråt, jag var dödens trött.

Nu efteråt känns det jättebra. Det blev en hel del extra pengar i semesterkassan, nu är där mycket pengar - en hel del faktiskt.

Helgen efter vernissagen bjöd jag mamma på pizza och vi la in bilder på Facebook. Sen rasslade kommentarerna in, en efter en. Ni skulle sett! Jag bara tittade och sa: "vad i helvete händer?".

Maia Hirasawa

Youtube:
Boom!
The Best Team
Lights Are Out

Underbara Caroline Af Ugglas

I går sjöng vi allsång med Caroline Af Ugglas i Konserthuset. Det var fantastiskt och jättebra! Caroline lärde oss att sjunga med magen. Om man håller en hand på magen så känner man att luften kommer in där. Kommer luften in högre upp blir det fel och falskt.

Det var en kille som spelade gitarr, jag tror att det var hennes man. Vi sjöng i olika stämmor och då tittade han rakt på mig. Han tyckte att vi var jätteduktiga.

Sista låten sjöng Caroline själv och då gick jag fram för att ge henne mitt visitkort. Jag fick en kram av henne och hon lovade att läsa min blogg.

Jag har inte tyckt så mycket om Caroline tidigare, men nu gör jag det. Det är dumt att hon inte bor i Kristianstad för då hade jag sjungit i hennes kör.

Det var en helt underbar kväll, den bästa någonsin!

Det var synd att mamma inte kunde följa med. Nästa gång ska jag ordna så att hon kan det.


Carolines hemsida

Nästan riktiga Beatles

Lena och jag var på Beatles-konsert. Det såg ut som Beatles, men det var inte de riktiga. De klädde sig på samma sätt och sjöng och spelade som var helt likt Beatles. Han som var John Lennon var riktigt busig - en spelevink. Det var underbart!

Margareta och Paul var också där och vi träffade dem efter första akten i pausen.

Bakom oss satt en hel rad med tjejer, och de traggade och traggade och traggade och traggade och traggade... hela tiden! De störde oss och jag har aldrig sett Lena så upprörd nån gång, men hon vågade inte säga till. Jag ville resa mig upp och säga: "Nu håller ni truten!!!". Men jag lugnade ner mig lite och vände mig om och sa: "Håll tyst!!!" Då lutade en av dem sig fram och sa: "Ska jag hålla tyst, eller...?". "Ja, tack!", sa jag.

Annars var konserten jättebra för mig och Lena. Jag sa till henne: "Mamma skulle ha varit med, hon hade haft jätteroligt!"